Efter att ha blivit häktad i slutat av andra akten så blir Winston inburad i Kärleksministeriet, den mystiska byggnaden som hanterar brott i Luftfält 1. Han blir nästan omedelbart brutalt torterad, tortyren får honom att erkänna allt han har gjort och saker som han inte gjort men ändå erkänner för att slippa mer tortyr. Snart blir han skickad till ett rum som endast innehåller en elektrisk stol och en smärtvisare på väggen. In i rummet kommer O'Brien, som visar sig vara en högrankad partimedlem. Han förklarar över flera månaders tid hur fel Winston har och hur Storebror är det ultimata sättet att styra ett land, för makthavarna i landet:
”Partiet söker makten enbart för sin egen skull. Vi är inte intresserade av andras bästa, vi är bara intresserade av makt. Inte rikedom eller lyx eller långt liv eller lycka: Bara makt, ren makt. Vad ren makt betyder ska ni snart förstå. Vi är olika alla tidigare oligarkier såtillvida som vi vet vad vi gör. Alla de andra, även de som liknade oss, var fega hycklare. De tyska nazisterna och de ryska kommunisterna kom oss mycket nära i fråga av metoder, men de hade inte mod att erkänna sina egna motiv. De låtsades och kanske till och med trodde att de hade gripit makten motvilligt och för en begränsad tid och att det inte var långt till ett paradis där människor skulle vara fria och jämlika. Sådana är inte vi. Vi vet att ingen griper makten i avsikt att släppa den ifrån sig. Makten är inte ett medel, den är ett mål. Man upprättar inte en diktatur för att skydda en revolution, utan man gör en revolution för att upprätta diktatur. Förföljelsens syfte är förföljelse. Tortyrens syfte är tortyr. Maktens syfte är makt. Nu börjar ni kanske förstå mig?”
Jag tycker själv att det här är den paragrafen som bäst sammanfattar allt som är fel med storebror och på många sätt den moderna världen. Makt är på många sätt vårt största psykiska behov, en fattig person är frustrerad eftersom den inte har makten att inte behöva bekymra sig om pengabrist. Fast är det egentligen fel då mycket bra också görs på grund av vårt behov av makt, om man gör någon en tjänst så har man makt över de då de är skyldiga en tjänst tillbaka. Men det är enklare att få makt med onda handlingar och ju mer makt man har desto mer kan man göra och det är det jag tror O'Brien försöker beskriva, det är också därför den mänskliga rasen alltid vill åt makt.
Efter ett tag blir Winston helt nedbruten och då finns det bara en sak kvar att göra, en tur till rum 101. Det här är antagligen den mest kända scenen i boken. Rum 101 går ut på att brottslingen får möta sin värsta rädsla, i Winstons fall råttor. De har tagit fram en bur med ett utrymme för Winston att stoppa in sitt ansikte, O'Brien pratar om hur blodtörstiga råttor kan vara mot en oförsvarad människa vilket skrämmer vettet ur Wilson. Under hela perioden han suttit i fängelse så har han aldrig sagt något negativt om Julia men under sin rädsla emot att stoppa in ansiktet i hålet så säger han gråtandes:
”Gör det med Julia! Gör det med Julia! Inte med mig! Julia! Jag bryr mig inte om vad ni gör med henne. Slit av hennes ansikte, gnag sönder henne till benen. Inte mig! Julia! Inte mig!”
Efter det blir han utsläppt från Kärleksministeriet, nu finns det inte längre någon han älskar och det finns inte längre någon vänskap i hans liv. Han sitter bara på ett kafé och dricker segergin dag ut och dag in. Boken slutar med att kaféts telescreen utannonserar att Oceanien har erövrat en stor del av Afrika från Eurasien (Även om det tidigare var en stor del av handlingen att Winston visste att fiender och vänner byttes ut så är han nu helt övertygad om att de alltid har varit i krig med Eurasien). Winston gläds av nyheterna och boken avslutas med meningarna:
”Han hade vunnit segern över sig själv. Han älskade storebror.”
Det här är det absolut mest deprimerande sättet som man kan avsluta en roman, mycket värre än om Winston skulle ha blivit avrättad som jag trodde. Jag tror att Orwell vill visa oss hur chanslösa vi enstaka människor är mot någon som har mer makt än oss själva och att vi bara kan rädda oss själva om vi samarbetar. Ett tema som upprepas under andra hälften av boken är att ”framtiden är hos proleterna”, det är bara folkmassorna som kan vinna i slutändan.
Men varför är 1984 ”Den mest betydande av de utopiska romaner som skrivits”? Det är en enkel fråga att svara på. Orwell visar på hur vi människor lätt kan manipuleras av någon över oss och det är det som gör boken så skrämmande. Jag tror att 1984 kommer ses som den mest betydande boken skriven under 1900-talet år 2112, nedslaget den har gjort i vardagen och popkulturen är något många författare bara kan drömma om.
Men nu är det dags för mig att säga hej då till den här bloggen, jag hoppas att jag har gjort den här fantastiska boken rättvisa i mina inlägg och då jag inte längre kan säga ”See ya” så får jag säga:
Farewell
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar