Det här kommer vara mitt näst sista inlägg, jag har läst igenom bokens andra akt och nu är det bara den tredje kvar. Sedan mitt sista inlägg har Winston och Julia lyckats ta kontakt med O'Brien och det visade sig att han var en medlem av motståndet sen länge. Rörelsen utgår ifrån Emmanuel Goldstiens läror, Goldstein var en högrankande partimedlem men han började motspråka partiet en kort tid efter att de tog över makten.
Storebror gör sitt bästa för att få folket att hata Goldstein, det arrangeras hela festivaler som finns till för att visa hur ”fel” Goldstein hade. Jag skulle säga att det kan liknas vid personer som Liu Xiaobo, som vann Nobels fredspris för det mod han hade när han stod upp mot Kinas regering och Kina censurerade omedelbart alla nyheter om det. Såklart vet jag att Xiaobo har haft fel om saker, till exempel så sa han att George W Bush hade hanterat konflikten i Mellanöstern på ett utmärkt sätt. Så det kanske var så att han skulle lyftas fram för hans positiva åsikter om västvärlden på samma gång som han lyfts fram för sitt motstånd till Kina, om han är smart nog för att stå emot där så måste det han säger om USA också vara rätt.
Nu har Goldstein för det mesta åsikter som jag håller med om, men jag tycker att det är lite läskigt hur man idag inte kan ge ett fredspris utan att glorifiera sin egna del av världen, det ger en orwellsk känsla där ens eget land ändå alltid måste vara hyllat. Hur som helst så får Winston en bok skriven av Goldstein som han sedan läser i den telescreen fria vinden som han lånar av en butiksägare nere i proletttrakterna. Den här boken beskriver allt fel med storebror och det fanns en paragraf som verkligen fångade mitt intresse:
”Nyckelordet här är ”svartvitt”. Tillämpat på en motståndare betyder det en oförskämdhet att i strid mot klara fakta hävda att svart är vitt. Tillämpat på en partimedlem betyder det lojal villighet att säga att svart är vitt när partidisciplinen kräver det. Men det betyder också förmågan att tro att svart är vitt, ja rent av veta att svart är vitt och glömma att man någonsin har trott något annat.”
Ännu en gång kan vi relatera detta till Nobels fredspris, som gavs till Barack Obama år 2009. Enligt ”Iraq body count project” så ska emellan 105 052 och 114 731 civila ha dött på grund av kriget i Irak från mars 2003 till idag. Det måste ju vara svart till fredens vitt och ändå så såg många på Obama som något sorts helgon, som ledde en regeringen ansvarig för 12 748 döda civila om året. Vi människor förbiser helt enkelt för mycket, vi stannar inte för att analysera och det är det storebror måste ha tagit nyttja av. Det är det som är den farligaste utvecklingen, massmedia kan lura i oss vad som helst och det får helt enkelt inte fortsätta.
Senare kommer Julia upp till vinden och de läser boken tillsammans, när de vaknar efter att ha sovit en stund så förbereder de sig för att återgå till sina jobb. Men då händer det som på samma gång var det mest väntade och det mest oväntade:
”- Vi är de döda, sade [Winston].
- Vi är de döda, upprepade Julia pliktskyldigt.
- Ni är de döda, hördes en järnhård röst bakom dem.”
Det visade sig att vinden inte var fri från telescreens, det fanns en gömd bakom en tavla och det visar sig att den vänlige butiksägaren egentligen var en tankepolis. Detta förstod jag skulle hända förr eller senare, även om det var lite oväntat i det ögonblicket då Julia och Winston inte ens hann göra något uppdrag för motståndet innan de blev tillfångatagna.
Det jag tror kommer ske i bokens sista akt är att Winston blir avrättad, det finns helt enkelt inte att Orwell har med ett lyckligt slut i den här dystra romanen då det skulle förstöra budskapet. Det finns inga vinster i Oceanien och det kommer Orwell övertyga oss om.
I mitt nästa inlägg avslutar jag den här fantastiska boken, som så gott som helt ändrat på min världssyn.
See ya!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar