Efter den första av bokens tre markerade delar

Som jag lovade i mitt förra inlägg så kommer jag nu prata om hur storebror har ändrat och fortsätter att ändra på Winstons beteende.

Om Winston hade funnits i vår värld så skulle han bara vara en ”average Joe”, han är inte någon som egentligen vill sticka ut men det är storebror som helt förändrar hans sätt att tänka och agera. På grund av Storebror så är Winston en frustrerad människa som inte verkar ha kvar någon egentlig livsglädje, jag tror att jag bara har sett ett tecken på glädje från Winston:

”Winston hade sett O'Brien kanske tio gånger på nästan lika många år. Han kände sig starkt dragen till honom, inte bara för den obegripliga kontrasten mellan O'Briens urbana sätt och hans proffboxartyp [sic]. Ännu mer berodde det på en hemlig tro eller kanske inte ens en tro utan bara ett hopp – att O'Brien inte var fullt politiskt ortodox.”

Att Winston blir fylld av hopp när han tror att någon annan är på hans sida är förståeligt, i en värld där alla är lika så vill han träffa någon olik som han själv. ”Lika barn leka bäst” heter det och det är något utav ett evigt tema i både den litterära världen och vårt samhället. Om protagonisten kämpar ensam så kommer den för eller senare träffa någon som tänker i samma banor, I vårt samhälle pekar det på hur vi alltid vill vara med personer som är lika oss själva. Det finns såklart undantag men man märker det i verkligen i skolor där barn oftast väljer att vara med de lika barnen.

Mycket av hans frustration kommer från hans kärleksliv, han skiljde sig från sin fru Katharine 10 år innan bokens händelser och han har bara dåliga minnen av henne. Han kallade henne för ”Den mänskliga ljudvågen”, hon tog bara emot storebrors propaganda utan att ens tänka efter. Men Winston säger själv att det mest var för att hon inte var något att ha i sängkammaren, han gjorde det bara för att försöka få barn och när det inte lyckades så gick de skiljda vägar. Detta leder till ett väldigt deprimerande stycke:

”Det måste skrivas ner, det måste bekännas. Det han plötsligt såg i lampskenet var att kvinnan var gammal. Målningen var så tjock på hennes ansikte att den såg ut att när som helst kunna spricka som en gipsmask. Hon hade grå strimmor i håret men den verkligt fasansfulla detaljen var att hakan hade fallit ner en smula och avslöjade ett tomt, svart gap. Hon hade inga tänder.

Han skrev hastigt med darrande hand:
”När jag såg henne i ljuset fann jag att det var en gammal kvinna, minst femtio år. Men jag gick på och gjorde det i alla fall”

Han tryckte åter fingrarna mot ögonlocken. Han hade äntligen skrivit ner det men det blev ingen skillnad. Terapin hade inte verkat. Begäret att skrika fula ord var lika starkt som förr.”

Det här hände tre år innan boken ägde rum och du kan kanske förstå vad Winston gjorde i sin frustration. Detta är ett bevis på hur mycket kärlek påverkar människor, det här är ett exempel på hur fel sorts kärlek kan påverka en människa negativt. Winston kände sig säkert låg eftersom han bara hittade första bästa personen för hans behov och nu känner han sig smutsig. Winston verkar inte ha älskat en kvinna i hela sitt liv, tack vare Katharine och den prostituerade kvinnan så har han också fått en helt annan vy av kvinnor. Nu verkar han se på alla av de som värdelösa fruntimmer, det är för att han vet att ingen av de kommer utfylla hans behov av närhet.

Storebrors sätt att tänka kring folkets lycka och välfärd är likt hur kommunistiska länder tänkte under 1900-talet. Storebror tycker att ingenting behöver göras om alla överlever och är honom lojala, detta kan liknas vid hur Östtyskland var löjligt utdaterat då Berlinmuren föll, de hade inte ens asfalterade vägar då Sovjet inte brydde sig om att hålla folket glatt. Detta måste ha märkts vid även i den första världen år 1949 då klyftan emellan rik och fattig var enorm, jag tror att Orwell ville kommentera hur stora delar av folket lämnas bakom i samhället.

Det här kanske är mycket fascinerande men jag måste fortfarande kunna fylla de andra inläggen, i mitt nästa så kommer jag prata om 1984 som klassiker.

Stay tuned!